Klockan har slagit 00.00 och idag är det den 6/11.

Exakt ett år sedan idag.

För exakt ett år sedan låg jag i en vattenpöl, helt ensam och grät.

Jag trodde det inte skulle bli värre än vilken annan dag som helst.

Men jo, den är mycket värre.

Precis allt jag kämpat för att glömma kommer tillbaka.

Alla minnen som jag så fint stoppat under kommer fram till ytan igen.

Alla syner som jag trodde jag raderat.. Precis allting blir så klart.

Det tog hårdare på mig än vad jag själv.

Det tog hårdare på mig än vad jag klarar av.

Jag kan inte ta mig igenom det.

Jag kan inte gå genom det här själv.

Jag orkar inte en gång till.

För den här dagen.. den får allting att kännas som igår.

Som att det var bara någon timme sedan jag låg där i förtvivlan.

Jag litade på P, jag trodde han var min vän.

Men istället lät han hans kompisar planera ett brutalt övergrepp som jag skulle få leva med resten av mitt liv, med alla rykten, alla konstiga blickar.

Att jag förlorat nästan alla mina vänner för att dom tror att jag ligger med blattar för sprit. Precis allt kommer jag få leva med.

Faen, jag hatar mig själv, mer och mer för varje dag, till och med ännu mer just idag.

Jag hatar mig själv för att jag åkte upp, jag hatar mig själv för att jag tog emot glaset, och jag hatar mig själv för att jag lät det hända.

Hade jag aldrig åkt så hade det aldrig hänt, right?

Jag har aldrig hatat mig själv så mycket som idag.

Jag vill bara bort, bort från denna stad där alla vet, bort från allting som har med den natten att göra.

Jag vill bara glömma, ta ett fett suddigummi och radera alla minnen.

Jag ser hans ansikte om och om igen.

Jag vaknar med tårar på kinderna och tänker "Faen Bella, varför?"

Och ja, varför just jag?

Man tänker ju att sånt händer många andra, men aldrig mig.

Man tänker att man själv går trygg.

Och man kan aldrig förstå hur hemskt det verkligen är förens man själv råkat ut för det.

Fär 366 dagar sedan hade jag aldrig förstått mig på ett våltäktoffer, jag hade kunnat säg att jag förstår men jag hade aldrig gjort det. Förens dagen efter.

Jag vet inte hur man tar sig igenom det, hur man kommer förbi och kan gå vidare.

För jag har testat det mesta men ingenting får mig att glömma, ingenting får mig att gå vidare, jag står på samma punkt som för 364 dagar sedan.

Fast i ett svart hål som ingen kan ta mig ur förutom mig själv.

Men hur går man vidare om man själv inte ens vet hur man gör?

Jag kan inte med ord beskriva hur det känns för mig.

Att varje dag träffa de killarna, att varje dag få bli kallad hora.

Att få ta alla orden.

Man vänder det lätt mot sig själv och tänker att det är ens eget fel, tro mig, jag har gjort det 1000-tals gånger.

Det är tyvärr lätt att vara efterklok.

Jag önskar jag visste innan vad som skulle hända.

Jag önskar jag inte åkt dit.

Men inga ord i världen kan få det ogjort.

Och ja, som ni kanske vet så polisanmälde A mig.

Jag hotade att slå honom med en ciderflaska.

Det kan jag ta.

Jag hade gärna suttit inne ett tag, bara för att få slå dig.

För att få se honom lida hade varit så underbart.

Även om det så bara var för en sekund, och även om det var långt ifrån det du gjorde mig. Det hade varit bäst.

Ett år. Ett fucking jävla år sedan.

Happy anniversary