På sena kvällar, som denna.. Då är stjärnorna allt jag har, de enda som kan få mig lite lugn och "fridfull".

För mycket tänkte, vilket gör att jag inte kan sova.

Satt på balongen nyss, rökte och kollade på stjärnorna, och trodde att jag pratade med dig tills jag insåg att jag satt och pratade med mig själv.

Men det känns bättre ibland, att titta upp i stjärnorna och säga allt det är jag ville säga förut, men som jag aldrig fick chansen att säga.

Jag måste komma över det här nu.

Jag måste inse att du faktiskt inte kommer tillbaka, hur mycket jag än bönar och ber, hur många önskningar jag än gör, du är borta, nu och för alltid.

Jag tror faktiskt att det var där mitt dåliga mående började.

Mitt liv gick i 1000 bitar den där dagen.

Och sedan dess har alltid legat på botten.

Jag kan inte ens ha kul utan att förstöra för mig själv.

Varför ska jag få ha kul när det är delvis mitt fel att han ligger 5 meter under marken?

Det är inte okej hör jag en röst jämnt och ständigt säga.

Jag försöker ignorera men det går inte alltid.

Ibland tar skuldkänslorna över, även om jag försöker lägga dom åt sidan.

Fuck.

Förlåt mig, jag älskar dig.